Mitt älskade lilla hjärta har feber och är inte alls vidare kry. Det började i natt med en kaskadspya över hela mej och halva sängen, fortsatte med orolig sömn, het panna och hjässa och nu - nästan en dygn senare har L hunnit med att spy en gång till, fått sitt första febernedsättande och sovit en himla massa. Febern lade sej efter paracetamolen och ett tag var han sej själv igen, skrattade och var hur pigg o glad som helst för att sedan bli alldeles utmattad igen. Stackars liten.
Min älskade C är den av oss som alltid oroar sej och liksom direkt förväntar sej det värsta, jag fick stränga order att kolla efter röda utslag då det tillsammans med feber är ett tecken på meningococcal meningitis - som kan leda till döden efter bara några timmar. Där hamnar jag alltid emellan - ena sidan försöka ge min lille plutt den extra uppmärksamheten han behöver när han är sjuk och andra sidan intala C att det inte är någon större fara.
Samtidigt som jag såklart också oroar mej! Gäller bara att inte visa det hemma... Efter att ha googlat lite på barnfeber (och försökt få tyst på en lätt hysterisk sambo över telefonen) ringde jag faktiskt sjukvårdsupplysningen när jag var ute och gick. Fick prata med en väldigt hjälpsam sköterska som egentligen bara bekräftade det jag redan läst, men det var skönt att höra att jag tänkt rätt. Med den vetskapen ska jag nu gå och lägga mej brevid min lille plutt, ikväll får han sova tillsammans med mej. Förhoppningsvis vaknar han piggare imorgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar