Rätt eller fel?

Ja lika många teorier som det finns föräldrar har jag förstått att det finns. Ibland tycker jag att det är väldigt svårt att veta vad som är rätt eller fel när det kommer till uppfostran... Men kanske är det just därför att det inte finns något dylikt? Bara olika metoder. Nånstans vet jag ju att jag och C gör ett bra jobb som föräldrar, men självklart kan jag inte låta bli att snegla på andra och jämföra. Finns det saker vi borde göra annorlunda?

Det här med att disciplinera en ettåring tex. Hur mycket kan man förvänta sej att dom förstår? Bör jag säga ifrån på skarpen när L slänger mat på golvet eller är det ett sätt från honom att få min uppmärksamhet och gör jag det kanske bara värre genom att flygga upp från soffan och springa fram till honom och säga AJA BAJA? En mamma sa till mej att hon köpte en plastmatta och la under sen lät hon dottern kasta maten bäst hon ville tills hon en dag tröttnade (dottern alltså) och slutade. Jag kommer nog att fortsätta att säga "NEJ" i bestämd ton, plocka ur honom ur matstolen men inte göra så stor affär av det, det är ju trots allt en reaktion han söker. Och desto större, desto roligare antar jag...

L är inne i en väldigt mammig period just nu där han blir alldeles ifrån sej om han vaknar på natten och inte jag finns där/kommer in till honom. Det har vi fått erfara ett par gånger nu, och jag pratar inte om några extra tårar, nej han blir så upprörd att han KRÄKS och är helt otröstlig tills jag kommer in/hem. Vi ska ju på bröllop om en vecka uppe på norra halvön och jag har mer eller mindre bestämt mej för att bara vara med på själva cermonin och middagen men sen åka tillbaka till hotellet där L och hans farmor kommer vara. Känns som mitt enda alternativ just nu. Lite trist samtidigt så vet jag att detta säkerligen är en övergående period som allt annat, och att lämna honom gråtandes och alldeles ifrån sej med nån annan bara för att han ska "lära sej" känns inte som ett alternativ.

Det är precis så jag känner när jag lyssnar till mej själv; so what, dom är små sådan himla kort tid och behöver L mej extra mycket just nu så ger jag honom det. Och utan en sekunds tvekan dessutom. Däremot har jag en del vänner som är äldre, och verkar glömt bort hur det är att ha småbarn för rätt ofta så får jag kommentarer "låt honom inte styra ditt liv", "skäm inte bort honom med tröst", "ta aldrig någonsin över honom i er säng när han är ledsen" osv osv. Jag tror att det är väldigt lätt att ge andra råd när man själv inte är i samma situation... Eller nej förresten, jag skulle aldrig göra det. Ens om jag var i en liknande situation. Alla är olika, och vad som passar en familj passar inte automatiskt en annan!

Ni som har barn själva, vad är era tankar om uppfostran? Är ni strängare eller mer tillåtande än vad ni trodde att ni skulle bli?

L hjälper ofta till med disken ;)

Tillåtet så länge det inte är några vassa knivar inblandade!