Åh vad jag älskar Queenstown, det är verkligen full fart och händer något hela tiden här - precis så som jag vill ha det! Igår åkte jag och L ut till Tracy, min modellagent som även kommit att bli en vän - och att vi har två killar i samma ålder är helt klart en gemensam nämnare! Det skiljer bara en månad mellan Lewis och Scout och jag har nog aldrig sett honom leka så bra med någon förut, det var en fröjd att se! Dom små grabbarna hade så kul tillsammans och var så himlans söta att det nästan sved i ögonen :) Små pussgurkor!
Jag tänkte på en sak imorse när jag var inne i stan och uträttade lite ärenden och senare tog L till parken. Hur mycket kan man begära av ettåringar (16 månader) att dom ska förstå? Nu när L börjat gå så är det ju helt klart en ny värld som öppnat sej och han vet ibland inte hur han ska hinna med allt han vill utforska. Det slår knut på dom små benen helt enkelt, och mina med för den delen! Kände mej lite som en skållad råtta när jag sprang fram och tillbaka och försökte hindra honom att plaska i dom värsta lerpölarna och hälsa på okända hundar. Just vattenpölarna var svårast, han ser dom på säkert 20 meters hål och tar sen fart för att hinna dit före mej. Dom snygga ljusgråa jeansen och hans vita skor som han hade på sej var snart ett minne blott... haha.
Just idag var han trött vilket gjorde protesterna värre än vanligt när jag lyfte bort honom från vattenpussarna eller försökte styra honom att gå åt ett annat håll än han ville. Han skrek, sparkade och fäktade med armarna innan jag lyckades lugna ner honom. Tycker det är svårt att veta hur mycket man kan förvänta sej av dem? Jag vill ju kunna sätta mej ner på huk och i lugn ton förklara att "hoppa inte i vattenpölen, du blir alldeles dyngsur och kall. Kom så går vi åt det här hållet istället". Men istället springer jag alltså och fångar upp min lille vilding i farten medans han gör ALLT för att komma loss och ner på marken igen. Så svårt att veta vad som är rätt när det gäller uppfostran. Gillar förresten inte det ordet alls. Men ni förstår vad jag menar, hur mycket kan man kräva av dem vid den här åldern?
Och hur i all världen gör flerbarnsmammor?? Eloge till er som har fler än ett småbarn och lyckas med bedriften att hålla dem levande och säkra! Nu kunde jag ju lämna vagnen och springa ifatt L men tänk om det legat en liten till där i då hade det ju knappast gått att springa iväg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar