...för era kommentarer under mitt förra inlägg, det betyder så mer än ni anar. Nu känner jag mej lite positivare igen trots noll sömn natten till idag och att jag snart har huset fullt av svettiga mountainbikers. Livet blir ju vad man gör det till men ibland måste man få gnälla lite och berätta om sånt som känns kämpigt.
Att bygga ett hus innebär en jäkla stress, och att sen pressen att sälja så snart som allt är färdigt gör ju knappast det hela lättare. Vi har precis annonserat vårt hus med så gott som alla mäklarfirmor i stan vilket gör att det springer mäklare här varannan dag just nu. Att bo i ett showhome med en 1,5 åring är inget jag rekommenderar! Men jag biter ihop för det mesta (ibland bryter jag ihop haha) och tänker att det är alltid mest aktivitet de första veckorna sen stannar det av och förhoppningsvis dyker den rätta köparen upp.
Jag är motsatsen till C på det sättet att jag vill veta vad nästa steg är, var vi flyttar härnäst osv. C är mer "vi tar det som det kommer/vad vi inte vet nu löser sej sen". Jag kan tycka att det är skitjobbigt rent ut sagt. Avskyr när framtiden könns FÖR oviss. Men rätt som det är vänder det ju och allt blir lättare igen.
Nu ska jag och L åka iväg och titta på Arrowtowns Autumn Festival, det ska tydligen vara en parad och en massa annat skoj för barn. Vi ses här lite senare!
Frukost i stan imorse med mina två hjärtan:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar