En eloge till er! Att ni orkar. Att ni får ihop vardagen själva. För det ska gudarna veta, ibland är föräldraskapet allt annat än en dans på rosor! Som idag på eftermiddagen. L var supertrött då han inte sovit på hela dagen och dessutom har han verkligen kommit in i trotsåldern nu. Gränserna ska testas och tänjas HELA tiden. Och ofta verkar det som mina tillrättavisningar bara flyger rätt över huvudet på honom, oavsett om de är lugna och sansade eller högljudda och bestämda.
Känns faktiskt rätt hopplöst ibland. Så pass att jag stängde in mej själv på L:s rum (skulle väl varit tvärtom egentligen haha) och grät en skvätt idag. Kände bara att nej, nu orkar jag inte mer. Droppen som fick det hela att rinna över var när jag efter säkert en timme av tillsägningar att han inte får kasta saker, omkring sej eller på mej så får jag när jag lyfter upp honom för att ge honom en kram efter allt tjafs - istället en skallning rätt i ansiktet. Nu var det visserligen en olyckshändelse men det gjorde så förbaskat ont att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka.
Efter 5 minuters time out för egen del samlade jag mej tillräckligt för att gå ut igen och börja om på nytt :) Ett tag var jag faktiskt nära att ringa C och böna och be att skulle komma hem tidigare från cyklingen men så tänkte jag på er ensamma mammor därute, som kanske inte har någon att ringa när det kör ihop sej. En stor kram förtjänar ni!
Jag tidigare idag i soffan med en skål yoghurt, bär och musli till mellanmål.
Nu ska jag ta hand om min lilla busunge här som faktiskt förvandlades till en solstråle efter hans favoritmat till middag - spagetti och köttfärssås! Bad och godnattsaga står på schemat. Skickade ett sms till C att han skulle passa på att gå ut o ta en öl med grabbarna efter cyklingen, jag och L klarar oss själva ikväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar