Den meningen sa jag till C idag innan han åkte iväg och cyklade DH tillsammans med B, D och kidsen. Det var efter att jag gråtit en skvätt över att jag kände mej ensam, saknade att kunna sporta som vanligt och umgänget som cyklingen medför, att min familj och vänner är så långt borta och jag hann tillochmed att fälla några tårar över att behöva lämna Sverige och säga hejdå till alla när vi åker tillbaka hit!
Herregud, jag säger då det... När jag knappt orkar med mej själv är det ju ett under att C gör det.. Eller nä förresten, det är hans skyldighet ;) Att bära ett barn i nästan 10 månader är en underbar gåva men det är också en påfrestning för både kropp och själ! Jag kan ju bara prata för mej själv förstås men det är känslostormar utan dess like vissa dagar...
Klockan är tjugo i tre och jag har försökt att lägga L två gånger för sin "lunch nap" men nu blir det omvänd taktik, måste försöka hålla honom vaken istället. Behöver åka och handla men jag vet inte om det är nån vidare hit med en trött liten grabb... Fast det kan ju gå bra också. Lär åtminstone vara rätt folktomt vid den här tiden på dagen. Vi testar!
En till synes väldigt mysig morgon, som avslutades med en trotsig L som vägrade att cykla tillbaka till bilen... Då är det bra att vara två vuxna och kunna dela på sej! C och L stannade kvar vid vattnet medan jag "sprang" och hämtade bilen på andra sidan stan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar