Igår när jag pratade med min kära mamma i telefon som kom vi fram till att det kanske dröjer ett tag till nästa Sverigebesök. Det är inte realistiskt eller rättvist mot L att göra en sån pass långflygning som en resa från Nya Zeeland till Sverige innebär, det var en grej när han bara var ett par månader och sov hela tiden. Senaste resan då han hunnit bli 9 månader var en helt annan story, och nu när han kryper för fullt och förmodligen snart går - jag vågar inte ens tänka tanken på hur det skulle vara att göra en 14 timmars nonstop flygning. För var skulle han sova? Fick knappt plats i den lilla utfällbara vaggan på planet sist och nu är det bara att glömma att han skulle gå att få ner! Och att försöka hålla fast en liten vildbase som bara vill krypa... nä det känns faktiskt grymt.
Så. Det får nog bli min familj som kommer hit nästa gång. Förmodligen i omgångar men det gör inget, så länge vi får träffas! Denna insikt känns både lite skrämmande men även befriande, på nåt sätt har jag alltid räknat tiden som är kvar tills nästa sverigeresa men nu ska jag försöka ändra på det. Leva mer här och nu och göra det bästa av våra år här på Nya Zeeland, för en dag bor vi i Sverige igen. Det vet jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar