tisdag 13 mars 2012

Broken again

Jag tror knappt att det är sant... sitter här med armen i en mitella och med ett nyckelben som är helt av. Kraschade med downhillcykeln ikväll då jag träffade ett träd med styret, och i ett försök att undvika att landa på huvudet då jag flög över styret landade jag istället på högeraxeln. Med ett brak kan man väl säga, jag hörde hur ett ben gick av men nånstans hoppades jag istället på att det var en stor jäkla gren jag landat på. (Positivt tänkande i sin bästa form!)

Jag fortsatte intala både mej själv och J och H som jag cyklade med att det bara var en ordentlig smäll, och säkert inget allvarligt. Så jag cyklade ner till medical centre själv medan jag försökte få tag på C. Väl på Med Centre så fick jag smärtstillande och order om att sitta helt still. Dom såg direkt att nyckelbenet var brutet då det petade rätt upp under skinnet.. usch. Röntgades och fick titta på scannen som mycket riktigt visade att benet var helt av. Vid det här laget hade C o L dykt upp, och vi var på väg att åka hem då jag plötsligt känner mej väldigt illamående o trodde att jag skulle spy. Istället svimmar jag för första gången i mitt liv, och det rejält. Slutade helt andas, ramlar av stolen men fångas upp av läkaren, tydligen hade jag vidöppna ögon och var kritvit.

C trodde att jag fått en inre blödning och skulle dö.. själv minns jag såklart ingenting, bara att tusentals bilder fladdrade förbi ögonen på mej, inget som hade det minsta med cykling eller brutna nyckelben att göra, o sen att det bara blev så himla tyst och fridfullt. När jag plötsligt vaknar till liv är det ett himla kalabalik runtomkring mej, jag har syrgasmask, L stackarn gråter och läkare o sköterskor tillsammans med C försöker lyfta mej över till en brits utan att skada min axel ytterligare.

Fick stanna en trekvart ytterligare för att de skulle vara säkra på att samma sak inte skulle hända igen, och nu är jag alltså hemma. Vet inte riktigt om jag ska gråta eller vara glad för att det inte blev värre.. Känns hursomhelst väldigt ONÖDIGT och jag har ingen aning om hur jag ska kunna ta hand om L nu eller C jobba för den delen. Nästan så jag skulle behöva brorsan här som personlig assistent i ett par veckor till...

7 kommentarer:

  1. o älskade Emma,mina tårar säger inte allt. Men instämmer Joel måste stanna hos dig, så solklart han vill inte hem än o han behöver inte åka till australien..Nu behöver du honom o ni varann.. Älskade dotter du har tagit ut dig helt igen,men nu är det du vännen som behöver vila o din omgivning finnas för dig..Vi måste prata ikväll, som Joel o jag kommit överens om..
    Lova mig det...Mamma hjärtat mitt, tack Gode gud att det ändå blev värre...

    SvaraRadera
  2. Stackare :( jag hoppas att den läker snabbt och att du inte har allt för stora smärtor. Styrkekramar till dig

    SvaraRadera
  3. O vad jobbigt!
    Hade du bott i Järfälla kommun hade jag absolut beviljat dig personlig assistent :).
    Stora krya på dig kramar!


    Kusinen i Uppsala

    SvaraRadera
  4. men usch vilken otur du haft! fast skönt att det inte var nåt värre. det är läskigt med kraschar.

    krya på dig nu så hoppas jag att vardagen löser sig för er. hade ni inte bott så fasligt långt bort så hade man ju kunnat hjälpa till med nåt. ;)

    kramar! / C

    SvaraRadera
  5. Åhhh, din stackare, vad jobbigt :o(
    Hoppas att det läker snabbt och att du slipper ha så ont.

    /J

    SvaraRadera
  6. Nej vad hemskt!!! Hoppas det läker snabbt! Måste varit en fruktansvärd upplevelse! Styrkekramar

    SvaraRadera
  7. Nej fy vad jobbigt. Stackars dig. Hoppas det går bra och att du kryar på dig så att det läker fort!

    SvaraRadera