lördag 22 oktober 2011

Separationsångest och nattliga kamper

Just nu känner jag mej rådvill när det gäller nattning av L. Eller inte bara nattning förresten, en hel del annat också. Plötsligt har vi ingen bebis längre, utan en liten kille med superstark vilja. Samtidigt som han så gärna vill visa sin nyfunna självständighet iochmed att han numera tar sej runt själv; kryper i 190, upp och ner för trappor, står upp och går längs möbler så är han mer mammig än nånsin! Det är jag och ingen annan som duger och det märks allra tydligast när han är trött.. då blir det gallskrik om nån främmande närmar sej honom. Eller ja mindre främmande människor också förresten. Jag tycker detta är rätt jobbigt.. men det ger väl med sej. Något annat jag hoppas ger mer sej är kampen vi för varje dag just nu för att få L att sova.

Dom senaste kvällarna har varit skitjobbiga rent ut sagt, han rullar runt till alla fyra, sätter sej upp och ställer sen sej upp i sin spjälsäng (om jag inte är där före med en vänlig men bestämd hand och lägger ner honom). Om och om igen, vi snackar 10-15 gånger minst under vad som ofta blir över en timme. Har provat det mesta, både att gå ut o låta honom ställa sej upp o stå där ett tag samt att sitta brevid med en hand på honom men äh jag vet inte, ingen metod känns ultimat.

Vad är egentligen bäst? Att låta dom trötta ut sej själva genom att ställa sej upp tills dom inte orkar fler gånger eller att försöka hindra att det sker alls (trots vilda protester)?

1 kommentar:

  1. Nattliga kamper känns igen... Inatt var A vaken och småledsen mellan 4-6. MYCKET jobbigt. Han går ju nu och klättrar upp till fönsterbänken bakom soffan och allt möjligt och jag tror att det händer så mycket att det stör hans nattsömn. Samma gäller nog L som inte kan komma till ro på kvällarna. A vill också hellre ha mig när han inte vill komma till ro, men ibland duger pappan. Han ställer sig upp, men så länge han inte är riktigt ledsen så sitter vi inte brevid. Vi går dit och lägger ner honom och går därifrån, flera ggr. Han blir tröttare och tröttare och somnar till slut.
    Om 2 veckor åker vi till USA och är ifrån honom 6 nätter. Han klarar säkert av det, men jag kan inte låta bli att bli lite nervös ändå. Stackars mina föräldrar om han inte vill sova på nätterna.

    SvaraRadera