..just nu av hur mycket dessa små underbara minimänniskor härmar och tar efter oss vuxna. Samtidigt så oroar det mej lite också, vissa saker är som ju som bekant lättare sagt än gjort. Att inte stressa, inte tappa tålamodet, alltid vara konsekvent, inte höja rösten osv osv. Fast det är ju även grejer som visar att man som förälder är mänsklig, ingen är perfekt men så länge man gör så gott man kan och överröser sitt barn med kärlek kommer man långt tror jag.
Men det här med att oroa sej över sitt barn, det gör nog alla mer eller mindre. Jag håller mej vanligtsvis rätt lugn och försöker att inte fladdra iväg onödigt mycket i "tänk om" föreställningar om vilka faror och hemskheter som lurar runt hörnet. Däremot så tänker jag kanske desto mer i utvecklingstermer och på vad som kan vara skrämmande, stressande eller förrvirrande för ett litet barn. Och häromdagen kom jag på mej själv att oroa mej över att jag har överfört nåt slags tvångstädningsbeteende till L.
Vi har ju ända sen L kom till Nya Zeeland haft Open Homes hemma så gott som varje vecka och aldrig kunnat åka hemifrån utan att det är städat och snyggt utifall någon mäklare med klient kommer och vill gå på rundtur. Detta har L tagit fasta på och visar redan nu att han vill att allt ligger på sin plats, leksakerna ska ligga i leksakslådan, skräp i soptunnan och tvn ska vara avstängd innan vi går ut. Allt detta ser han alltså till, och lillkillen är bara drygt 1,5 år! Jag vet inte om jag ska bli orolig eller bara vara stolt och tacksam?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar